Jag är för ung för att frysa ihjäl

Det är vad jag intalar mig själv på kvällarna när jag ska försöka sova. Man kan låtsas är man är med i en film som utspelar sig på den tiden då faktiskt inte alla hade värme. Så skrattar jag lite åt mig själv och kommer snart på att än idag på många ställen runt om i världen så är det inte självklart med värme. Sen kommer jag på att bara jag går ut runt hörnet så ligger det en hel familj romer som sover ute, som alltså inte ens har ett hus... Just nu sitter jag nerbäddad under mina tolv filtar och dricker varm choklad, och ja jag fryser och ja, jag klagar ganska mycket över saken, men jag vet också att det sista man kan säga är att det är synd om mig. Men är rädd för att jag kommer fortsätta klaga tills jag har något bättre för mig, jag kan ju till exempel börja med att klä på mig och gå ut och röra mig lite, kanske köpa en ordentlig vinterjacka. Eller inte... Nu när jag inte har ett jobb att klaga över blir ju kylan som ett slags substitut. Men jag kan däremot lova att jag inte kommer klaga en enda gång på värmen hemma. Pappa jag är helt på din sida, du får elda hela dagarna och hela nätterna också om du så vill, jag kör in ved och hejar på!
 
Igår följde jag i alla fall min mammas stående tips till den som fryser; dammsug! Det fungerar ganska bra måste jag erkänna, fast kräver också en del tålamod. Vår Lilleputt-dammsugare är, ursäkta min uppriktighet, den sämsta dammsugaren jag någonsin använt. Funderar lite på att fortsätta städandet och börja packandet.. SAY WHAT!? säger ni då. Nej jag vet, det låter ju helt sjukt, det skulle betyda att jag verkligen börjar med något i tid, who does that?
 
Annars funderar jag för fullt på hur jag och Olivia ska lägga upp vårt resande. Inte alls för att jag vill planera, önskar helst att min väska och möjligtvis Olivia var det enda som jag behöver ha en aning koll på. Men nu behöver man ju tydligen ett så kallat visum, och för att få ett sådant måste man kunna visa upp både in -och utresa. Vi har som bekant bara det ena än så länge. Jag är rädd för att våra blåa ögon inte kommer hjälpa oss här.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0